Östersjön
Östersjöområdet
Östersjön är ett litet och rätt så slutet havsområde, som omringas av nio länder. Östersjöns areal utgör ca 392 000 km2 och dess avrinningsområde är ungefär fyra gånger så stort. Hundratals floder rinner ut i Östersjön.
 
Långsamt vattenutbyte
Östersjön är världens näst största brackvattenhav med en salthalt som endast är en femtedel av salthalten i världshaven. I älvdeltan, såsom utanför S:t Petersurg, är vattnet nästan sött. Östersjön är grund. Medeldjupet är ca 54 meter och det största djupet är 459 meter - så dess totala vattenmängd är relativt liten .
Vattnet i Östersjön byts ungefär en gång på 40 år, eftersom de smala och grunda danska sunden är den enda kontakten som Östersjön har med Nordsjön och Atlanten. Östersjöns temperatur varierar kraftigt enligt årstiderna. Vattnets medeltemperatur är endast 10°C.
Känsligt havsområde
Det långsamma vattenutbytet medför bl. a att skadliga ämnen - i synnerhet långsamt nedbrytbara ämnen, näringsämnen och tungmetaller - upprätthålls en lång tid i Östersjöns ekosystem och anrikas speciellt i de arter som finns längst upp i näringskedjan. Detta kan resultera i att de problem som de skadliga ämnena vållar Östersjöns känsliga arter förvärras ytterligare. Speciellt i korta näringskedjor sprids skadliga effekter från en länk lätt till andra delar av kedjan. Dessutom innebär kölden och istäcket att de skadliga ämnenas, bl.a. oljans fysikaliska, kemiska och biologiska nedbrytningsprocesser blir långamma.
Den internationella sjöfartsorganisationen IMO beviljade i december 2005 Östersjön status som ett särskilt känsligt havsområde (Particularly Sensitive Sea Area, PSSA). PSSA-status kan beviljas områden som på grund av sin sårbara karaktär är speciellt utsatta för risker och andra olägenheter som sjötrafiken medför. Det Stora barriärrevet, Kanarieöarna och Galapagosöarna är exempel på andra områden som IMO har beviljat samma status. PSSA-klassificeringen gjorde det möjligt att godkänna ytterligare bindande säkerhetskännetecken för den internationella sjötrafiken i Östersjön, såsom sektorindelningen i södra Östersjön och rekommendationen om en djupfarled i östra Östersjön.
Vattnet är skiktat
Östersjöns vattenmassa är skiktad enligt salthalten. Saltvattnet, som kommer in från Nordsjön, är tyngre än brackvattnet och sjunker ner till bottnen och söker sig till Östersjöns djupaste områden. Vid ytan är vattnet mindre saltigt för det är utspätt med regn- och avrinningsvatten. Mellan de salta och mindre salta vattenmassorna bildas ett språngskikt, dvs. ett skikt där salthalten ändras snabbtinom ett litet djupintervall. Språngskiktet, eller haloklinen, skiljer på detta sätt vattenmassorna med olika salthalt från varandra.
Eftersom haloklinen hindrar en omblandning av vattenmassorna i vertikal riktning försvåras tillförseln av syre till vattenmassorna nära bottnen. De djupaste vattenområdena i Östersjön lider regelbundet av perioder av syrebrist. Syretillståndet i dessa områden förbättras när sporadiska, syrerika saltvattenpulser från Nordsjön tränger in i Östersjön.
Floran och faunan
| |
 |
| |
Foto Sirpa Pellinen
|
Östersjöns flora och fauna är mycket särpräglad. Saltvattens- och sötvattensarter, samt egentliga brackvattensarter lever sida vid sida med relikter dvs. kvarlevor från istiden. Även om Antalet arter är tämligen litet är däremot förekosten av vissa arter mycket riklig. Jämfört med världshaven är näringskedjorna i Östersjön enkla. Ett djur- och växtrike som är så här artfattigt och endast har enkla näringskedjor är ytterst känsligt för förändringar i miljön.
Till början av sidan
|