Restaurering av sjöar

De vanligaste problemen i sjöar som är i behov av restaurering är eutrofiering, grundhet och igenväxning. Inte ens med effektiva restaureringsåtgärder kan man åstadkomma permanenta förändringar, om näringsbelastningen och belastningen av fasta partiklar på sjön är för stor och denna yttre belastning inte minskas. Åtgärderna berör alltså inte endast den sjö som ska restaureras utan ofta också dess hela avrinningsområde. Det finns ingen enskild snabb och enkel metod att förbättra en sjös tillstånd.

De vanligaste restaureringsmetoderna

Vid ett restaurerings- och vårdprojekt för en sjö är det alltid nödvändigt att bedöma och oftast också att minska den yttre belastningen. Denna består av det näringsrika vatten som rinner från avrinningsområdet längs åar, bäckar och rännilar till sjön. Genom att reducera den yttre belastningen säkerställer man att resultaten av restaureringsåtgärderna i sjön blir bestående.

Restaureringsåtgärderna, såsom slåtter av vattenväxter, vårdfiske, syrsättning, muddring och höjning av vattenståndet, kan inverka både på vattnets kvalitet och på de sätt hur sjön kan användas. Exempelvis när det gäller en eutrof sjö finns det ofta behov av att förbättra båda. I många sjöar är fiskbeståndets tillstånd och behovet att förbättra förutsättningarna för fisket en viktig orsak till att genomföra restaureringsåtgärder.

Restaureringsåtgärderna bör bestämmas skilt för varje sjö, eftersom det i hög grad beror på sjöns egenskaper hurdant resultat de olika åtgärderna ger. Innan man väljer en restaureringsmetod bör man alltså skaffa de grundläggande uppgifterna om de variabler som beskriver sjöns tillstånd.

Övriga restaureringsmetoder

Bland annat inom miljöförvaltningen, universiteten och olika företag undersöks och utvecklas nya sjörestaureringsmetoder. Man försöker ta fram effektivare och billigare metoder. Det är exempelvis mycket dyrt att muddra en sjöbotten på ett stort område, och i stället kunde man täta till sedimentet genom att torrlägga sjön tillfälligt. Man håller också på att utveckla olika slags metoder att permanent binda fosfor i sjöbotten, för fosforn gynnar eutrofiering. Sådana metoder är bl.a. att bottensedimentet täcks med lera, att bottensedimentet blandas om för att det organiska materialet ska sönderfalla snabbare och att stabilisera bottensedimentet med olika slags kemiska föreningar.