Biologiska mångfalden i Norden
Försvinnandet av biologiska mångfalden i naturen är inte ett lika lätt märkt miljöproblem som klimatförändringen, som var och en kan känna själv. Det är svårt att märka om en liten insekt försvinner. Det kan t.o.m. hända att ingen visste om att den fanns. Ändå hade den sin egen uppgift i sin omgivning. För att alla skall känna till vikten av den biologiska mångfalden, både för jorden och för oss människor måste det skrivas och talas om den.
De nordiska länderna har bundit sig till att arbeta för Europeiska unionens och internationella naturskyddsförbundets (IUCN) 2010-målsättningar om att stoppa förlusten av biologisk mångfald tills år 2010. Målet finns också med i Nordiska ministerrådets miljöhandlingsprogram för åren 2005–2008. Arter i Norden och deras hotstatus
Det uppskattas att det i Norden finns c. 60 000 arter. Enligt IUCN:s kriterier klassificeras arter med status akut hotade (CR), starkt hotade (EN) och sårbara (VU) som utrotningshotade. Enligt denna indelning finns det i Norden ett stort antal utrotningshotade arter, vilket framgår i tabellen nedan. I Finland finns de mest hotade arterna i kulturbiotoper och skogar.
Tabell: Nordens artantal enligt artgrupp och land Naturskydd och hotade naturtyper
| |
|
 |
|
Löväng på Åland
|
| |
Det största hotet mot biologiska mångfalden i Norden är markanvändningen. Genom ogenomtänkt markanvändning som understryker människans ekonomiska nytta blir naturen och landskapen allt mer fragmenterade och enformiga. De kraftigaste åtgärderna är byggande och intensivt jord- och skogsbruk. Bland stora odlingsområden och infrastruktur skyddas små naturområden. Vattendragen belastas och fiskbestånden utnyttjas starkt. Naturtyperna och arterna hamnar i problem som det inte finns en utväg från. De allra mest hotade naturtyperna är kulturbiotoperna, som varken hotas av för starkt utnyttjande eller slitage, utan av övergiande och därav följande igenväxande. I Norden finns också enorma skyddsområden, men de finns för det mesta i norra delarna av Finland och Sverige och på Grönland och Svalbard, och representerar inte den nordiska naturen jämnt.
Naturskyddsområden har grundats i Norden sedan början 1900-talet. Sverige stiftade som föregångare sina första naturskyddslagar redan 1909. Då grundades i Sverige Europas första nationalparker. På 1970-talet ökade intresset för miljön och miljöskyddsideologin fick fart.samtidigt som miljöförvaltningen utvecklades. Man insåg att naturen måste skyddas också utanför naturskyddsområdena. Miljöministerierna grundades och nu är också naturvårdslagstiftningen av toppklass i Norden. De nordiska länderna har bundit sig till att följa flera internationella milö- och naturskyddsfördrag. Både naturskyddsområden och arternas status klassificeras enligt internationella naturskyddsförbundets (IUCN) kriterier.
 
|
Obs: I Norge (inkl. Svalbard) skiljer man inte på klasserna Ia och Ib. I grafen motsvarar Ia Norges sammanslagna klass I. I Finland är bara en liten del av alla naturskyddsområden klassificerade enligt IUCN:s klasser och de oklassificerade ingår här i klassen "annat". I Grönland finns c. 982 550 km2 naturskyddsområden och de finns inte med i grafen. Grönlands naturskyddsområden är till största delen av klass II.
Källor: Finlands naturskyddsområdesregister 2006, UN List of Protected areas 2003, Direktoratet for naturforvaltning 2007, Umhverfisstofnun Environment and Food Agency of Iceland 2007.
|
IUCN skyddsområdesklassificering
- Ia: Strikta naturreservat avsätts i första hand för vetenskaplig forskning.
- Ib: Ödemarksskyddsområden avsätts i första hand för att bevara områdenas naturtillstånd och ödemarkskaraktär.
- II: Nationalparker avsätts för att bevara enastående naturområden av nationell eller internationell betydelse för forskning, utbildning och rekreation.
- III: Naturminnesmärken avsätts för att skydda och bevara betydelsefulla, särksilt intressanta eller unika naturfenomen.
- IV: Naturreservat/Viltreservat. Dessa områden avsätts för att säkra de naturförhållanden som krävs för att skydda nationellt betydelsefulla arter, artgrupper, organismsämhällen eller fysiska karaktärsdrag i miljön.
- V: Skyddade landskap (terrestra och marina) är områden som avsätts för att bevara nationellt betydelsefulla naturlandskap som karaktäriseras av en harmonisk balans mellan människan och landskapet.
- VI: Förvaltnings- och skyddsområden för naturresurser avsätts för naturresursförvaltning som baserar sig på hållbart bruk av naturliga ekosystem.
Källa: Nordiska ministerrråd. 1995. Nordisk naturvård - möljigheter och problem. TemaNord 1995:501. Nordiska ministerrådet, Köpenhamn.
IUCN skyddsområdesklassificering (på finska, ymparisto.fi)
Till början av sidan
|