Olja i vrak
Vid den finska kusten med sina talrika grynnor har många fartyg sjunkit och vissa av dem har haft olja som bränsle. Under årens gång rostar skroven, konstruktionerna faller sönder och oljan i tankarna börjar sippra ut i havet. På havets botten är vattnet så kallt större delen av året att trögflytande oljor är så gott som fasta, och kan därmed inte tränga ut genom sprickor i vraken förrän havsvattnet har blivit så varmt att oljan blir flytande. Därför börjar tung olja från vrak som befinner sig i dåligt skick vanligen bilda en oljehinna på havsytan först i augusti månad.
SYKE avlägsnar olja ur vrak
Finlands miljöcentral (SYKE) har utvecklat utrustning och metoder för att avlägsna olja ur vrak. Det första stora avlägsningsarbetet inleddes år 1994 då Park Victorys vrak utanför Utö skulle tömmas på olja. Arbetet slutfördes år 2000 och då hade man avlägsnat totalt 410 m3 olja. Från M/S Estonia avlägsnade man år 1996 totalt 230-250 m3 olika oljor.
I juni år 2003 började vraket av Brita Dan som sjönk år 1964 utanför Raumo läcka olja, och man avlägsnade ungefär 20 m3 relativt lätt olja från det.
Vraket Coolaroo som sjunkit utanför Helsingfors har undersökts för att kartlägga oljemängden år 2001, 2002, 2003, 2004 och 2005.
2007 avlägsnades olja från en okänd bränslepråm som sjunkit utanför Hangö. Teknik som används då man avlägsnar olja ur vrak
Den pumpteknik som används då man avlägsnar olja som läcker ur vrak är till stor del den samma som har utvecklats för att tömma bottentankarna i fartyg. Dessutom behöver man utrustning för att kunna föra sug- och värmerör genom bottenskivor och andra hinder (som t.ex. vid tömningen av Park Victorys dagtankar via ”hot tap”-studsar år 1995, och vraket Estonia år 1996 då man åstadkom ett tömningsstycke i behållarna ovanpå tankdäcket genom fartygets dubbelskrov med hjälp av ett speciellt ”dubbelskrovsverktyg”). Olika tekniker för dykning behövs också. Att sanera vraket systematiskt före det börjar läcka är förstås ett bättre alternativ än bekämpningsåtgärder, men i båda fallen utnyttjar man samma teknik (Park Victory 1994 och 1995-2000).
Då man avlägsnar olja ur vrak är det ändamålsenligt att använda dykare där vattnet inte är djupare än 60 meter. Vrak som ligger djupare går inte att nå med vanliga tryckluft och om man använder enbart dykare måste man ha tillgång till så kallad mättnadsdykningsteknik (saturation). Dykarnas tryck höjs då för hela den tid som arbetsavsnittet tar, t.ex. en vecka. Stora tryckkammare krävs, liksom dykarklockor eller dykarbåtar och specialfartyg och kostnaderna är mycket höga (undersökningen av Estonias vrak 1994 är ett exempel på detta).
Också i vrak kan lasten förhindra tillträdet till tankdäck. Att avlägsna lasten kan kräva specialåtgärder som t.ex. att pumpa bort den lösa lasten med hjälp av luft (i Park Victory lyftes kol bort med hjälp av en för ändamålet konstruerad s.k. mammutpump 1997-1998).
Ett alternativ till dykare är att utnyttja fjärrstyrda robotar för undersökning och arbete när olja ska avlägsnas. Man behöver samma punkteringsteknik för att ta sig genom väggar som när man använder dykare men den måste vara robotmanövrerbar (Estonia 1996).
|