Ozonuttunning

Ozonskiktet skyddar oss från UV-strålar

Ozon (O₃) är en ljusblå gas med stickande lukt, som är giftig för såväl människor som de flesta andra organismer. Vid sidan av sin giftighet har ozonet också en nyttig egenskap: det filtrerar bort skadlig ultraviolett strålning från solljuset.

Med tanke på ozonets egenskaper finns det precis lagom mycket ozon på jordklotet: naturligt finns det inte mycket ozon nära jordytan, men högre upp i atmosfären, i stratosfären, är gasen så tät att man talar om ozonskiktet.

Ozonet i troposfären är nästan enbart av ondo, och det är en av de värsta luftföroreningarna.

Från teori till ozonhål

Oron för ozonskiktets öde vaknade på 1970-talet. Två atmosfärsforskare framkastade en teori, enligt vilken klorfluorkolvätena d.v.s. CFC-föreningarna och halonerna kan nå stratosfären och där bidra till att bryta ner ozon.

Teorin om ozonuttunningen väckte en intensiv debatt och ledde till flera forskningsprojekt. År 1977 inrättades en internationell ozonkommitté, som skulle utarbeta en konvention för skydd av ozonskiktet. Konventionen slöts i Wien år 1985. Samma år upptäckte man för första gången ett "ozonhål" ovanför Antarktis.

UV-strålningen ökar

Sedan dess har ozonuttunningen ovanför Antarktis förvärrats, och även på norra halvklotet – Finland inbegripet – har man iakttagit ozonuttunning i stratosfären.

Man har också kunnat konstatera en ökning av UV-strålning på jordytan. En starkare UV-strålning påverkar både människan och miljön; den förorsakar mer fell av hudcancer och möjligtvis ögonsjukdomar, försämrar motståndskraften hos människor och djur samt hämmar tillväxten hos växter både på land och i hav.

Framsteg i skyddet av ozonskiktet

Åandra sidan har man också gjort framsteg i fråga om skyddet av ozonskiktet. Det är numera nästan helt förbjudet att producera och använda CFC-föreningar, haloner och övriga ozonnedbrytande ämnen i alla industriländer, och man har kommit överens om att sluta använda dem även i många u-länder.

Det största osäkerhetsmomentet i fråga om ozonuttunningen har att göra med växthuseffekten. Den tilltagande växthuseffekten medför en nedkylning av den övre atmosfären, vilket i sin tur ökar nedbrytningen av ozon i synnerhet på norra halvklotet.