Miljörisker med kemikalier

Särskilt problematiska med tanke på miljön är persistenta, bioackumulerande och giftiga, dvs. s.k. PBT-ämnen (Persistent, Bioaccumulative and Toxic). PBT-ämnena bryts ned mycket långsamt i naturen och exponeringen för dem kan fortsätta ännu länge efter att de egentliga utsläppen har upphört. Många av dem sprider sig också långt från de ursprungliga utsläppskällorna.

Vissa kemikalier har redan i små halter skadliga effekter på organismerna. En del orsakar däremot betydande olägenheter först när deras halter ackumuleras högst upp i näringskedjorna. Kemikalierna kan påverka miljön och organismerna på mycket olika sätt beroende på kemikaliens egenskaper och användningssätt.

Kemikaliernas miljöskada förebyggs på många sätt

Man strävar efter att kontrollera risker och olägenheter som orsakas av kemikalier med lagstiftning, med ekonomiska och frivilliga metoder. Lagstiftningen påverkas av nationella målsättningar och EU-lagstiftningen samt av ett antal internationella avtal som Finland har förbundit sig till och som strävar efter att minska riskerna med kemikalier. Det är miljöförvaltningens ansvar att övervaka, uppfölja och bedöma hur ekosystemet utsätts för kemikalier.

Genom att välja rätt kemikalier kan man också effektivt minska på miljöskadorna. Enligt skyldigheten att välja som finns i kemikalielagen måste den som använder kemikalierna bedöma om det är möjligt att ersätta en skadlig kemikalie med andra kemikalier eller metoder.

• Kemikalielagstiftningen (ym.fi)
• Det nationella kemikalieprogrammet (ym.fi)
• REACH-förordningen (echa.europa.eu)

Kemikalierna kommer ut i miljön på flera olika sätt

Trots begränsningarna kommer skadliga kemikalier ut i miljön från många källor och på flera olika sätt. Utsläppen kan till exempel vara direkta punktutsläpp från industrin, avloppsreningsverk eller olyckor, diffusa utsläpp från till exempel hushåll eller långväga gränsöverskridande luftutsläpp.

Många stora avloppsreningsverk får förutom avloppsvatten från tätbebyggelse även avloppsvatten från industrianläggningar, sjukhus och avstjälpningsplatser samt dagvatten från städer för behandling. En betydande del av kemikalierna rinner ut i vattnet med det renade avloppsvattnet, eftersom avloppsreningsverken främst är konstruerade för att avlägsna näringsämnen och sediment, inte kemikalier. Återvinningen av det slam som bildas vid reningen av avloppsvattnet är ett betydande sätt på vilket vissa kemikalier och mikroplast kan ta sig till jordmånen.

Kemikalier kommer också ut i miljön från så kallade naturliga eller historiska utsläppskällor, vars betydelse kan vara betydande för vissa ämnen. Sådana är till exempel förorenade sediment i närheten av hamnar och varv (organiska tennföreningar), vattenområden nedanför tidigare träförädlingsindustri och i synnerhet deras sediment (dioxiner), mark som förorenats av släckningsskum (bl.a. PFAS-föreningar) eller urlakning från sura sulfatjordar på västkusten (tungmetaller). Långlivade konsumentprodukter och byggmaterial kan också bilda ett slags lager från vilka olika kemikalier kan frigöras trots de nuvarande begränsningarna eller användningsförbuden.

• Pysyvät orgaaniset yhdisteet (POP)
• Muovit, ympäristö ja kiertotalous

Halterna av skadliga ämnen följs upp

Miljöhalterna i persistenta och ackumulerande kemikalier följs upp med hjälp av vatten- och organismprover. Halterna fastställs i flodvatten, musslor samt och på öppet hav i strömmingar. I flodvattnen kartläggs också olika grupper av föreningar, såsom alkylfenoler, metaller, ftalater samt PCB-, PAH- och PFAS-föreningar. Även halterna av växtskyddsmedel följs regelbundet upp i vattnet på flera ställen.

Bild

• Fisk av varierande slag två gånger i veckan (livsmedelsverket.fi)
• Sisävesien kemiallista tilaa pitää parantaa
• Avoimet ympäristötiedot: HERTTA-tietojärjestelmä (syke.fi)

Kemikaliernas samverkan

Kemikalier kan komma ut i miljön under alla faser av deras livscykel (tillverkning, användning, förstöring). Man har uppskattat att över 100 000 kemiska ämnen och ett stort antal blandningar av dem används i dag. Människor kan exponeras för olika kemikalier via hud, kost och luften vi andas. Av dessa är det huvudsakliga exponeringssättet exponering via kosten. Även djur i naturen exponeras för kemikalier huvudsakligen via kost och vatten.

I riskbedömningen av kemikalier undersöks de skadliga verkningarna av enskilda ämnen, men man känner inte tillräckligt väl till de olika kemikaliernas samverkan. Samverkan bedöms vara orsaken till många miljö- och hälsoolägenheter. Kemikalierna kan orsaka liknande biverkningar och till och med effektivisera varandras effekter, varvid de sammantagna effekterna kan vara större än summan av de enskilda kemikaliernas effekter. 

Följande möjligheter har föreslagits för olika former av samverkan:

• samverkan är lika stor som summan av effekterna av enskilda kemikalier
• förstärker varandra, dvs. samverkan är större än summan av enskilda kemikaliers effekter
• försvagar varandra, samverkan är mindre än summan av effekterna av enskilda kemikalier.

Kemikaliernas verkningsmekanismer i kroppen och organismerna kan vara komplicerade.

Även om halterna av enskilda ämnen skulle vara på nivåer som befunnits oskadliga, kan en samverkan mellan olika föreningar som stärker varandra ändå leda till biverkningar.

Dessutom är det särskilt besvärligt att det kan finnas otaliga kombinationer av kemikalier som orsakar exponering.

I riskbedömningen kan kemikaliernas samverkan bedömas genom att undersöka kända blandningars toxicitet eller genom beräkning förutspå eventuell samverkan. Förekomsten av okända ämnen skapar osäkerhet både i identifieringen av exponeringens allvarlighetsgrad och i identifieringsmetoderna. Metoder som lämpar sig för bedömning av samverkan har publicerats och det är sannolikt att konsekvensbaserade biotester är en del av miljöriskbedömningen av kemikalier i framtiden. 

Exponeringen för kemikalier kan mätas med biomarkörer

I stället för enskilda ämnen exponeras organismerna i miljön för kemikaliblandningar. Exponeringen för kemikalier kan mätas med olika biomarkörer som avspeglar förändringar i organismerna på molekyl-, cell- och vävnadsnivå. På så sätt får man också information om kemikaliebelastningen i miljön.

Bekanta dig också med