Avloppsvatten i glesbygdsområden

Finland är ett land med gles bebyggelse. I vårt land finns det på landsbygden och i tätorternas utkanter över 300 000 hus som inte är anslutna till vattenverkets avloppsnät. Fastighetsägaren eller -innehavaren ska då själv ansvara för avloppssystemet och hanteringen av avloppsvatten.

Tät bebyggelse ska alltid i första hand anslutas till vattenverkets nät. I många områden har vattenverkens nät utvidgats under de senaste åren och nya nät har bildats för att också betjäna glesbygden.

Tidigare reglerades vattenförsörjningen i glesbygden av vattenlagen samt hälsovårdslagen och -förordningen. Under 2000-talet har lagstiftningen förnyats helt och de centrala bestämmelserna finns numera i miljöskyddslagen och de förordningar som har utfärdats med stöd av den.

Miljöskyddslagen förbjuder förorening av miljön. En fastighet som inte är ansluten till avloppsnätet är enligt lagen skyldig att avleda och behandla sitt avloppsvatten så att det inte uppstår risk för förorening av miljön. Den mer detaljerade fastighetsspecifika hanteringen av avloppsvatten styrs av statsrådets förordning om behandling av hushållsavloppsvatten i områden utanför avloppsnätet, den s.k. hushållsavloppsvattenförordningen (209/2011). Förordningen innehåller bestämmelser om planering, dimensionering, byggande och skötsel av avloppsvattensystem samt begränsning av utsläpp från systemet i miljön.

I byggandet av avloppssystem för fastigheter följs dessutom markanvändnings- och bygglagen (132/1999) och de föreskrifter som har utfärdats med stöd av den. I hälsoskyddslagen och -förordningen förutsätts det att avlopp och andra avloppsvattenanordningar eller toaletter inte medför sanitära olägenheter.

Publicerad 18.11.2016 kl. 10.10, uppdaterad 18.11.2016 kl. 10.10
Ämne: