Luftvård

Ren luft är viktigt för att människor och andra organismer ska må bra. Genom luftvård försöker man säkerställa en hälsosam och trivsam livsmiljö och bevara naturens livskraft.

Kuumailmapallolento

Sirpa Pellinen, YHA-kuvapankki

Olägenheter för ekosystemen, hälsan och byggnader

Luftföroreningar bidrar till miljöskador. De försurar både vattnen och marken, eutrofierar vattendragen och bildar skadligt marknära ozon. Partiklar, tungmetaller och gasformiga luftföroreningar är dessutom hälsovådliga. Fina partiklar som tränger in i lungorna sätts i samband med lungsjukdomar och många PAH-föreningar är cancerframkallande. Därtill ger försurande luftföroreningar upphov till materialskador i byggda miljöer.

Utsläppskällorna under kontroll

Ända sedan den industriella revolutionen har utsläppen från industrin och energiproduktionen, användningen av fossila bränslen och trafikökningen lett till allt högre halter av luftföroreningar. De senaste 30 åren har dock utsläppen och det försurande nedfallet i Finland minskat tack vare målmedvetna luftvårdsåtgärder. Mängderna gatudamm och långväga gränsöverskridande ozon har dock inte minskat. Även utsläppen från jordbruket utgör fortfarande ett problem.

I Finland är luftkvaliteten i genomsnitt god och de lokala effekterna av luftföroreningar därmed små. I svåra väderförhållanden vintertid och på våren kan halterna i städerna dock öka till samma nivå som i andra mellaneuropeiska städer av samma storlek.

Luftvårdsprogrammet 2010

Statsrådet godkände 2002 ett nationellt program för luftvården. Enligt detta gäller från och med 2010 maximigränser för svaveldioxid, kväveoxider, flyktiga organiska föreningar och ammoniak. Programmet omfattar åtgärder för minskning av utsläppen inom energiproduktionen, trafiken, lantbruket och industrin. Där visas också på olika sätt att minska utsläppen från arbetsmaskiner, fritidsbåtar och småskalig förbränning av trä. Finland har lyckats minska sina utsläpp i enlighet med programmets mål, förutom när det gäller ammoniakutsläpp.

Internationellt samarbete och EU-frågor

Partiklar och gasformiga ämnen sprider sig lätt via luften, och utsläppen kan sprida sig såväl till närområden som till områden på andra sidan jordklotet. Utsläpp från industrierna på Kolahalvön kan t.ex. ställvis observeras i Norra Finland. För att nå målen för luftvården krävs det utöver nationella åtgärder i Finland även internationellt samarbete, eftersom cirka hälften av belastningen av små partiklar och av den belastning som orsakar försurning och eutrofiering i Finland består av långväga gränsöverskridande föroreningar. Ozonskiktet är gemensamt för alla länder så ansvaret för att skydda det måste tas på internationell nivå.

Finland är part i FN:s konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar (UNECE Convention on Long Range Transboundary Air Pollution), som innehåller principer och bestämmelser om luftvård, forskning och utveckling, utbyte av information och övervakning av luftföroreningar.

Inom EU-området strävar man efter att minska exponeringen för luftföroreningar både genom EU:s lagstiftning (EU-direktiv och EU-förordningar) och genom att lokalt påverka EU-staterna så att de vidtar politiska åtgärder för att förbättra luftkvaliteten.

De viktigaste internationella konventionerna som luftvården och skyddet av ozonskiktet i Finland grundar sig på är följande:

  • FN:s luftvårdskonvention för minskning av utsläppen av långväga gränsöverskridande luftföroreningar,
  • Wienkonventionen och det tillhörande Montrealprotokollet, som kraftigt begränsar produktionen och användningen av samt handeln med ämnen som bryter ned ozonskiktet, samt
  • olika EU-direktiv och EU-förordningar.

FN:s luftvårdskonvention

FN:s konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar (luftvårdskonventionen), som undertecknades 1979, innehåller principer och bestämmelser om luftvård, forskning och utveckling, utbyte av information och övervakning av luftföroreningar. Konventionen innehåller inga egentliga åtaganden om utsläppsminskningar, utan skapar ramar för samarbete och för detaljerade protokoll som godkänns separat.

I protokollen anges de för avtalsparterna tillåtna mängderna av bland annat svavelutsläpp (FördrS 68/1998), utsläpp av kväveoxider (FördrS 46/1991) och utsläpp av flyktiga organiska föreningar (VOC) (FördrS 71/1997). I protokollet om tungmetaller (FördrS 78/2003) föreslås åtaganden för en minskning av utsläppen av kadmium, bly och kvicksilver. Protokollet om långlivade organiska föroreningar (FördrS 68/2003) omfattar 16 olika föreningar, vars användning förbjuds eller begränsas. Då protokollet uppdaterades tillades begränsningar för sju nya ämnen.

De europeiska länder som är parter i luftvårdskonventionen kom år 1999 överens om nationella utsläppstak för svavel, kväveoxider, ammoniak och flyktiga organiska föreningar i det så kallade Göteborgsprotokollet. Protokollets målsättning är att effektivt minska försurning, övergödning och uppkomst av marknära ozon. Genom en ändring av protokollet kom parterna år 2012 överens om nya minskningsåtaganden för svaveldioxid, kväveoxider, flyktiga organiska föreningar, ammoniak och små partiklar från och med år 2020.

Finland lämnar årligen en rapport över sina utsläpp av luftföroreningar till luftvårdskonventionens sekretariat.

Wienkonventionen och Montrealprotokollet

Världssamfundets åtgärder för att skydda ozonskiktet inleddes 1985 i och med FN:s Wienkonvention som skapar en ram för det vetenskapliga och tekniska samarbete som går ut på att följa upp ozonskiktets tillstånd. Wienkonventionen ledde två år senare till undertecknandet av Montrealprotokollet som begränsar produktionen och användningen av och handeln med ämnen som bryter ned ozonskiktet.

Tack vare begränsningarna i Montrealprotokollet har man lyckats minska utsläppen av ozonnedbrytande gaser med 98 procent fram till 2010. Tack vare det internationella samarbetet har industriländerna redan i stort slutat använda ämnen som bryter ned ozonskiktet, och man har sett tecken på att ozonskiktet ovanför Sydpolen håller på att återställas.

Inom Europeiska unionen har kraven i Montrealprotokollet verkställts genom en förordning (1005/2009). Regleringen av ämnen som bryter ned ozonskiktet är i EU-förordningen delvis till och med strängare än i Montrealprotokollet. Närmare bestämmelser har utfärdats genom nationell lagstiftning.

De ozonnedbrytande ämnen som övervakas på EU-nivå är CFC-föreningar, HCFC-föreningar, koltetraklorid, 1,1,1-trikloretan, haloner, HBFC-föreningar, bromklormetan och metylbromid. Produktion och användning av dessa ämnen är i huvudsak förbjudet.

Europeiska unionens lagstiftning om luftvård

Europeiska unionens åtgärder för att förebygga skadliga hälso- och miljöeffekter av luftföroreningar baseras i hög grad på handlingsprogrammet "Ren luft i Europa", (CAFE dvs. Clean Air For Europe) från 2013. I programmet fastställs gemensamma mål för luftkvaliteten, och siktet är inställt på kostnadseffektiva lösningar på de största problemen inom luftvården. Strävan är att uppnå målen redan genom att verkställa de befintliga EU-rättsakterna fullt ut.

I december 2013 lade kommissionen dessutom fram förslag till två nya direktiv: ett direktiv om utsläppstak, COM(2013) 920, och ett direktiv som gäller medelstora förbränningsanläggningar (1–50 MW), COM(2013) 919.

Befintliga EU-rättsakter 

Det s.k. utsläppstakdirektivet (2001/81/EG) är ett EU-direktiv som reglerar utsläppen till luft. Direktivet trädde i kraft 2001. I Finland sattes direktivet i kraft genom det nationella luftvårdsprogram som statsrådet godkände 2002 (MF588). Utsläppstakdirektivet ålägger medlemsländerna att minska utsläppen av svaveldioxid, kväveoxider, flyktiga organiska föreningar och ammoniak från och med 2010.

EU:s direktiv 2008/50/EG om luftkvalitet trädde i kraft 2008 och sattes i kraft i Finland 2011. I direktivet anges gränsvärden för svaveldioxid, kvävedioxid, kväveoxider, partiklar, bly, kolmonoxid och bensen samt målvärden för marknära ozon. Halterna av kadmium, arsenik, nickel och bens(a)pyren, som hör till PAH-föreningarna, regleras genom direktiv (2004/107/EG), som trädde i kraft 2004 och sattes i kraft 2007.

Andra EU-rättsakter om luftvård är bl.a. de direktiv som gäller utsläpp från motorer, kvalitetskrav på bensin och dieselolja, hållbarhetskriterier för biodrivmedel och VOC i färger och lim. Genom Europaparlamentets och rådets direktiv (2010/75/EU) om industriutsläpp regleras industrins utsläpp till luft och andra olägenheter.

Nya direktivförslag

Förslaget till utsläppstakdirektiv

Målet med direktivförslaget är att före 2030 i betydande utsträckning minska de skadliga hälso- och miljöeffekterna av luftföroreningar. Förslaget innehåller nationellt specificerade åtaganden för minskning av utsläppen av svaveldioxid (SO2), kväveoxider (NOX), små partiklar (PM2,5), flyktiga organiska föreningar (VOC), ammoniak (NH3) och metan (CH4). Utsläppsminskningsåtagandena har beräknats så att de skadliga effekterna för hälsan ska minskas med så kostnadseffektiva åtgärder som möjligt. Det föreslås att åtagandena ska träda i kraft från och med 2020.

Direktivförslaget om medelstora förbränningsanläggningar

Målet med direktivet om begränsning av utsläpp från medelstora förbränningsanläggningar är att minska svaveldioxid-, kväveoxid- och partikelutsläppen till luften och att minska de skadliga hälso- och miljöeffekterna av utsläpp. Direktivförslaget gäller befintliga och nya anläggningar med en kapacitet på 1–50 megawatt, vilket i Finland enligt uppskattning innefattar mer än två tusen energiproducerande enheter. Utsläppsgränsvärdena för nya förbränningsanläggningar är i regel striktare än för befintliga anläggningar. Sådana anläggningar som omfattas av direktivet påträffas t.ex. hos bolag som producerar fjärrvärme samt i växthus och vid sågverk. Direktivförslaget innehåller bestämmelser om långa övergångsperioder fram till 2025 eller 2030, beroende på anläggningarnas storleksklass.

Publicerad 18.9.2015 kl. 11.50, uppdaterad 9.9.2015 kl. 13.01
Utgivare: