Strandplanering

I Finland började stränderna planläggas i slutet av 1960-talet. För närvarande är ungefär 25 % av strandlinjen planlagd.

Enligt markanvändnings- och bygglagen är strandbyggande inte tillåtet utan en detaljplan eller en sådan generalplan som kan användas som grund för bygglov. Om det inte finns någon plan, behöver man ett undantagsbeslut för att bygga.

Målet för planläggningen är att också natur- oh landskapsvården samt rekreationen skall beaktas i användningen av stränderna samt att markägarna skall behandlas rättvist. Dessutom klarlägger planerna tillståndsbehandlingen när det gäller strandbyggande; under de senaste åren har också antalet undantagslov börjat minska.

_{Marita Björkström, Miljöförvaltningens bildbank}

Strandplanering på olika nivåer

Användningen av stränderna styrs i landskapen med landskapsplaner och i kommunerna med general- och detaljplaner. I landskapsplanen och den övergripande generalplanen behandlas stränderna med avseende på de stora helheterna, de viktigaste strategiska målen och de viktigaste skyddsmålen. Generalplanen kan också utarbetas så att den kan användas som grund för beviljande av bygglov för byggande på stranden.

Detaljplaner används för att styra mycket tätt strandbyggande samt när tätorter sträcker sig ända ner till stranden.