Uppföljningen av skarv

Skarven och dess europeiska underarter

Skarvsläktet (Phalacrocoracidae) hör till pelikanfåglarna (Pelecaniformes). Skarven är en storvuxen, mörk och ståtlig sjöfågel som trivs i skärgården. Arten är lätt att känna igen när den vilar på skären i upprätt ställning med utbredda vingar. Flygande skarvar skiljs åt från gäss på den regelbundna glidrörelsen när den flyger.

Merimetsoja luodolla

En koloni med skarv. Foto Riku Lumiaro.

I slutet av 1800-talet försvann skarven bland de häckande fågelarterna i Östersjön på grund av förföljelsen som arten blev utsatt för. Det tog tio år innan skarven återvände till Östersjön. Arten började häcka i den finska havsskärgården år 1996. I Europa förekommer två underarter av skarv, Phalacrocorax c. carbo som häckar på fågelbergen i Nordsjön och Nordatlanten och P.c. sinensis som häckar på andra ställen i Europa, bl.a. i Östersjön, och även på skogsbeklädda skär. Till utseendet är underarterna mycket lika.

Finlands miljöcentrals uppföljning av skarvbeståndet

Finlands miljöcentral (SYKE) har följt upp skarvbeståndets utveckling och beståndets miljökonsekvenser sedan år 1996. Aspekter som undersöks är bl.a. artens inverkan på fågelbeståndet på häckningsorterna och på växtligheten, fisken som skarven använder som föda, häckningsframgången och storleken på det övervintrande skarvbeståndet. Dessutom samlas utländsk och inhemsk forskningsinformation om arten.

Beståndets tillväxt i Östersjön

I kuststaterna runt Östersjön har skarven brett ut och förökat sig mycket kraftigt särskilt sedan 1980-talet. T.ex. i Estland ökade häckningsbeståndet från 55 par till ca 12 600 par under åren 1988–2007 och i Sverige har häckningsbeståndet ökat från 755 par på 1980-talet till 45 000 par.

Merimetson poikaisia pesässä
Foto Heikki Kotiranta.

I Finland har häckningsbeståndet av skarv ökat mycket kraftigt från och med den första häckningen år 1996. Åren 1996–2009 ökade häckningsbeståndet från 10 par till 16 007 par. Skarvbeståndets tillväxt är unik om man ser till fågelbeståndets närhistoria.

År 2010 drabbades skarvbeståndet av stränga vintern och beståndet miskade för första gången. År 2009 häckade 16 000 par och på sommaren 2010 räknades 14 390 par. Beståndet minskade med 10 %, men ökade i 2011 igen till 17 700 par.

 

Häckningsorter och häckningsmiljön i Finland

År 2008 häckade skarven i 40 kolonier i den finska havsskärgården och kolonierna var utspridda i alla sjödistrikt, förutom på Åland. 35 % av beståndet häckar i Skärgårdshavet, 30 % i Finska viken, 29 % i Bottenhavet, 4 % i Kvarken och 2 % i Botten viken. Häckningsorterna finns för det mesta på de nästan trädlösa fågelskären i ytterskärgården, men sedan år 2002 har ett antal kolonier också häckat i skogsdungarna på småskär. Längre söderut i Östersjön häckar skarven huvudsakligen i träd, vilket också småningom kommer att bli vanligare hos oss. Mer än 75 % av kolonierna häckar inom skyddade områden på kobbarna i skärgården. 

Skarven har lång häckningstid, de tidigaste paren lägger ägg redan i mitten av april, medan andra får flygfärdiga ungar först under senare hälften av juli. Äggen ruvas knappt en månad och ungarna börjar flyga när de är två månader gamla. Det genomsnittliga antalet flygfärdiga ungar är 1–2 ungar per par, medan äggkullen i genomsnitt är 3–4 ägg.

 

Skarvens häckningsorter i Finland år 2018

 

Skarvens häckningsorter i Finland år 2018

Källa: Finlands miljöcentral SYKE

Skarvens näring

Skarvens föda består helt och hållet av fisk. Den vuxna skarvens näringsbehov är ca 350– 500 gram fisk per dygn. Skarven fångar fisken genom att dyka på högst 10– 12 meters djup.

I undersökningarna som Finlands miljöcentral utförde i Finska viken och i östra Skärgårdshavet åren 2002– 2008 bestod 80–90 % av skarvkolonins föda av mört, tånglake och abborre. Ingen laxfisk ingick i födan. Förutom abborre observerades av de ekonomiskt viktiga fiskarterna också gös 4 % och strömming 2 %. Andelen mört, tånglake och abborre var densamma på den svenska östkusten i början av 1990-talet, när den enda ekonomiskt värdefulla fiskarten som påträffades var ål med en andel av 1 %.

Sammansättningen av skarvens fisknäring under häckningsperioderna 2002–2008

Viktfördelning av skarvens fisknäring under häckningsperioden i Finska viken och östra Skärgårdshavet under åren 2002-2008 (n=2 696 individer). Klassen ”muut” (övriga) består i viktordning av id, gärs, sjurygg, lake, storspigg, stensimpa, flundra,  kusttobis och tångspigg. Källa: Finlands miljöcentral SYKE.

Flyttning och övervintring

Skarvarna som häckar i Finland övervintrar huvudsakligen i östra Medelhavet, under milda vintrar delvis också i Mellaneuropa eller de södra delarna av Östersjön. På våren kommer arten till häckningsorterna i mars– april beroende på isläget. Höstflyttningen börjar redan i juli för att kulminera i augusti och början av september, varefter den upphör i oktober– november. Under flyttningstiden påträffas skarven också i insjöarna i inlandet.

Det höstflyttande skarvbeståndet vid Finska vikens norra kust har uppskattats till över 20 000 individer, av vilka största delen härstammar från häckningskolonierna på den ryska sidan av Finska viken. Största delen av den rikliga skarvflyttningen i Bottniska viken representeras av underarten som häckar i Nordnorge. Enligt Finlands miljöcentrals undersökningar övervintrar ca 2 000–3 000 skarvar på Åland.

Skarven hör till den finska naturen – både på gott och ont

Den fiskätande, storvuxna skarven befaras hota fiskerinäringen. Undersökningar, som har utförts i Östersjön, vid Sveriges östkust och i Finska viken, har dock visat att skarvens föda huvudsakligen består av mört, abborre, tånglake och andra arter som inte är av ekonomisk betydelse.

En annan föreställning är att arten inverkar skadligt på det övriga häckande fågelbeståndet. De övriga arterna har dock anpassat sig till samexistens med skarven, t.ex. på fågelbergen i Nordatlanten. Enligt Finlands miljöcentrals undersökningar har antalet par av måsar och sjöfåglar, som är de typiska invånarna på fågelskären, bibehållits även på de finska skarvskären. I Sverige har man även konstaterat att skarven lockar nya arter till häckningsorterna, såsom tordmular och skräntärnor. I egenskap av en kraftig art, antas skarven också skydda häckningsskären från de förödande skador som minken orsakar.

Ostergadden1_TerhiRyttari.jpg
Bild Terhi Ryttäri.

Skarvar som häckar på skogsbeklädda skär tar småningom död på trädbeståndet och undervegetationen med sin avföring och genom att bryta av kvistar till bomaterial. Även på trädlösa skär lider buskarna skada och den övriga växtligheten förändras, men effekten är våldsammast endast i omedelbar närhet av boet. Redan några meter från boet är växtligheten rik och grönskande. Växtarter med örtstam har inte försvunnit från de skär där skarven häckar och växtligheten återställer sig inom några år från att skarvkolonin har flyttat bort.

Skarvförföljelsen

Utöver havsörnen har skarven knappast alls några naturliga fiender. Artens kraftiga tillväxt och utbredning under den senaste tiden har i vissa europeiska länder lett till att åtgärdsprogram har utarbetats i syfte att skydda fiskodlingsnäringen eller områden med värdefull flora från se skador som skarven orsakar. Häckningen har förhindrats på olika sätt, men i vissa områden har fåglar även skjutits.

Skarven förföljs i nästan alla europeiska länder. I Finland har skarvens häckning störts olagligt genom att ta bort äggen ur boet eller söndra dem. Under de senaste tio åren har nästan hälften av häckningsorterna störts, trots att största delen av skarvkolonierna häckar i skyddsområden i skärgården och det är landstigningsförbud på en del av skären under häckningstiden. I Finland är skarven fridlyst året runt.

Publikationer och artiklar kring skarvar

Ohjekirje luonnonsuojelulain 49 § säännöksen soveltamisesta merimetsoa koskeviin poikkeuksiin lajirauhoitussäännöksistä

Rusanen, P., Mikkola-Roos, M. & Asanti, T. (1998). Merimetso Phalacrocorax carbo – musta viikinki; Merimetson kannan kehitys ja siihen vaikuttavat tekijät Itämeren piirissä ja Euroopassa. Suomen ympäristö 182.

Rusanen, P. (1999) Suomen merimetsot 1998. Suomen ympäristökeskuksen moniste 151.

Rusanen, P., Mikkola-Roos, M. & Asanti, T. (1998). Merimetsokannan kehitys ja siihen vaikuttavat tekijät Itämeren piirissä. Linnut-vuosikirja 1997:25–38.

Rusanen, P., Mikkola-Roos, M. & Asanti, T. (2002). Merimetso – matkalla maineeseen? Linnut-vuosikirja 2001:37–41.

Mera information

äldre forskare Markku Mikkola-Roos, Finlands miljöcentral (SYKE),
tfn. 0400 148 685, e-post: fornamn.efternamn@ymparisto.fi

forskare Pekka Rusanen, Finlands miljöcentral (SYKE),
tfn. 0400 148 691, e-post: fornamn.efternamn@ymparisto.fi

Ärenden, som gäller floran
äldre forskare Terhi Ryttäri, Finlands miljöcentral (SYKE),
tfn. 0400 148 692, e-post: fornamn.efternamn@ymparisto.fi

Publicerad 14.5.2013 kl. 11.19, uppdaterad 7.8.2018 kl. 13.12